Nu i början av 2000-talet kan vi konstatera att plasterna är en del av våra liv. De finns överallt i vår omgivning. I förpackningar, transportmedel och byggnader. I sportutrustning och i avancerad medicinsk utrustning. Vi tror att plaster är något helt nytt, men de har funnits länge. Anledningen till att plasterna nu är så allmänt förekommande är den industriella tillverkningen, som kom i gång först under perioden 1920-1940.

År 1530

Människans tekniska användning av material som baseras på polymerer, kan härledas tillbaka ända till år 1530. Då kom nämligen den tyske alkemisten B Schobinger med ett recept på hur man kan tillverka ”kaseinplast” ur ost. Syftet med det nya materialet var att finna en ersättning för djurhorn vid olika typer av intarsia-, dvs inläggningsarbeten.

År 1835

Fransmannen H R Regnault lyckades framställa ett PVC-pulver. Emellertid insåg han aldrig vad han kunde använda det tilll. (Först 1912 kom den tyske forskaren F Klatte med en metod att tillverka PVC för tekniskt bruk.)

År 1869-1870

I USA kom man på att använda cellulosanitrat i stället för elfenben för att tillverka biljardbollar. Det nya materialet kallades Celluloid. Det framställdes genom attt bomull, som består av cellulosafibrer, behandlades med salpetersyra till cellulosanitrat (celluloid). Så de första plastprodukterna tillverkades av växtmaterial. Förutom biljardbollar tillverkades prydnader, knivhandtag, lådor, manschetter och kragar.

År 1909

En ny råmaterialkälla upptäcktes – stenkolstjära. Den användes till bakelit, som utnyttjades vid elektrisk isolering samt för kamerahus och tidiga radioapparater. Samtidigt under början av 1900-talet började kemisterna förstå vad som hände under de kemiska reaktioner som de studerade. Det medförde att sökandet efter nya typer av material påskyndades.

1930-talet

Tillverkningen av plaster baserade på råvaror framställda av olja började. Man gjorde styrenplaster, akrylplaster och vinylkloridplaster. Användningen av dessa plaster ökade dock långsamt. Amidplast (Nylon) upptäcktes 1928 och kom i produktion under senare delen av 30-talet. Den tillverkas dels i form av långa fina trådar som kan spinnas till garn och användas till vävning eller stickning, och dels till små granulat för vidare bearbetning till olika detaljer.

1940-talet

Tillverkningen växte av plasterna etenplast med låg densitet (LDPE), uretanplast, vinylkloridplast (PVC), fluorplast, esterplast, silikoner, och epoxiplast.

1950-talet

Nu tillkom polykarbonatplaster som är mycket slagsega.

1960-talet

Nu började etenplast med hög densitet (HDPE) och polypropen att tillverkas.

1970-talet

Under detta årtionde utvecklades en tredje generation högteknologiska plaster. Dessa inkluderar de nya polyamiderna och polyacetal.

1980- och 1990-talet

Utvecklingen har fortsatt av nya polymerer, som kan möta marknadens krav på flexibilitet. Nya framsteg i katalysatorteknologi har t ex kunnat förbättra kontrollen av polymerens molekylära struktur och även förbättrat de fysiska egenskaperna. Exempelvis kan man med hjälp av nya katalysatorer tillverka starkare och mer transparenta polyetenfilmer.

Det finns nu omkring 700 olika typer av plaster som kan delas in i arton olika polymerfamiljer. Plasternas egenskaper, lätthet, smidighet och kostnadseffektivitet, gör att de passar för tillverkning både av högteknologiska produkter och av vardagsvaror. En konsumentundersökning visar att de allra flesta som är positiva till plast förknippar materialet med högteknologiska, innovativa tillämpningar.

 

 Skriv ut denna sida